onsdag 23 november 2011

Hallsberg firar Zappa

Frank Zappa – musikaliskt geni, genial galning och allmänt upproriskt munväder. I år skulle han ha fyllt 71 år den 21:a december och den 26:e november blir det Zappafezzt i Hallsberg.

Frank Vincent Zappa föddes den 21:a december 1940 i Baltimore, Maryland och dog den 4:e december 1993 i Los Angeles, Kalifornien. Att kalla honom för produktiv och originell kompositör är att underskatta hans inverkan på den moderna musiken totalt. 59 plattor släppte han under sin levnad och ytterligare 26 har släppts efter hans död – hyllad och älskad av idel nya skaror musikälskare.
Den 26:e november ska Frank Zappa firas i Hallsberg och Alléskolans Aula. En riktig högtidsstund utlovas till alla fansen av hans musik och det med hjälp av Omnibus Kammarblåsare, Kävesta Folkhögskolas Frank Zappa Band, Mats/Morgan Band och Frank Zappa Live Event från Danmark.
– Varför? I grund och botten är vi många i Hallsberg som gillar Frank Zappa och därför blir det en Zappafezzt, säger Jan Ove Jönsson som är band-, och bokningsansvarig för Hallsbergs jazz & bluesklubb. Allt arbete med en Zappafezzt började egentligen med att Frank Zappa Live Event besökte Hotell Stinsen 2006. En av föreningens medlemmar blev så tagen av konserten att han startade en insamling för att få hit bandet igen.
– De kommer hit, minus sångaren Torbjörn Risager, och allt startar på lördagen med insläpp redan klockan 16.00. Zappafezzten slutar runt halv ett natten mot söndag och inleds med Omnibus Kammarblåsare och avslutas med Frank Zappa Live Event. Biljetter finns via Tickster och Najz Prajz.

torsdag 14 juli 2011

Musik på Fåfängan

Ett berg och lite blues. Kan det bli bättre en sommardag?

Fåfängan i Stockholm måste klassas som att ha Sveriges i särklass finaste utsikt vad det gäller konsertarrangemang. Nu är det inte bara för utsiktens skull man bör besöka Fåfängan under en tur till Stockholm. En lunch, middag eller bara en kopp kaffe är värt mödan att ta trappan upp till toppen av berget. Och… med början nu blir det alltså även musikalisk underhållning i form av jazz och blues.

Programmet för blues är som följer:

7/7 Thomas Grahn Bluesband

14/7 Blues Bang

21/7 Blues4U

28/7 Bluerocks

4/8 Mercury Bluesband

11/8 Sven Z Trio

Klockan 18:00 öppnar grillen och klockan 19:00 börjar banden spela. Entrén är 80 kronor och
Utegrill finns från 165 kronor. För att vara säker på sitt- och matplats krävs förbokning.

Jazzen ges varje onsdag och på måndagar är det stand up.

En tur till Stockholm måste ju bara innehålla ett besök på fåfängan, eller hur?

måndag 18 oktober 2010

Gitarristgodis

It might get loud
1 2 3 4 5

Regi: Davis Guggenheim.
I rollerna: Jimmy Page, Jack White, The Edge.


Samla tre helt olika individer och låt samtalet utspelas runt vad de gillar allra mest – spela gitarr. Här har vi legendaren, galningen och den pryltokige.
Vem som är vem?
Ja… om inte Jimmy Page förärats epitetet legendar efter sina insatser i Led Zeppelin då kan du sluta läsa här… då är detta varken en film en eller en recension för dig.
Tack och hej!

För er som fortsätter att läsa så… grattis!
Du gillar gitarrmusik och har då en högtidsstund framför dig med regissören Davis Guggenheims It might get loud.
Jimmy Page legendaren, Jack White gitarrgalningen och The Edge – den pryltokige gitarristen som experimenterade sig fram till ett helt eget sätt att spela gitarr. It might get loud kommer att bli en legendarisk film för alla gitarrister. Tro inget annat!
Här pratar man förebilder, här visas gitarrer, här går man in på millimeterprecision när det gäller gitarrteknik, här berättas anekdoter och Jimmy Page gör myten ännu grumligare över vilka band han egentligen hjälpte i studio på 60-talet.
Jack White krossar också alla vaneföreställningar om att det måste vara en Fender eller en Gibsongitarr som man spelar på. Han spelar på vad som finns och ju sämre gitarr ju roligare tycker han att det är. Går den dessutom inte att stämma är det Julafton för Jack White. Galning? Möjligtvis musikalisk galning… men en rolig sådan. Vem annars skulle komma på idén att montera in en Greenbullit på sin gitarr?
David Evans har gått sin egen väg när det gäller gitarrspel. Jo, det är så han heter egentligen – The Edge – och här får vi veta hur han hittade soundet för U2. Att han numera har effektrack och pedaler som drivs av ett mindre kärnkraftsverk är nästan lite komiskt.
Tre gitarrister.
Tre helt olika sätt att spela gitarr på.
Tre mycket intressanta musiker.
It might get loud… dagens nollor till ljudtekniker som säger ”sänk gitarren så höjer jag här” borde tvångsmatas med den här filmen. På högsta volym!
Och som gitarrist... den här filmen måste du bara se!
På en gång!
Nu!
It might get loud... Ja? Gitarren ska ju höras! Va f-n...
ULF HJELTING


söndag 17 oktober 2010

Stewart ÄR Jett

The Runaways
1 2 3 4 5

Regi: Floria Sigismondi.
I rollerna: Kristen Stewart, Dakota Fanning, Stella Maeve, Scout Taylor-Compton, Michael Shannon.

När Joan Jett träffade trummisen Sandy West på ett party blev det starten till ett av de mest framgångsrika tjejrockbanden någonsin – The Runaways. Platsen är Hollywood i mitten på 1970-talet och när tjejerna träffar och presenterar sin idé om ett rockband med bara tjejer för managern Kim Fowley slår dollartecknen runt i huvudet på honom. Debutplattan släpptes 1976 och fram till 1979 hann gruppen med att släppa fyra studioplattor och en liveplatta.
Karriären blev kort men intensiv mycket på grund av sångerskan Cherie Curries allt mer tilltagande drogberoende och bandets totala oförmåga att behålla en basist någon längre tid. Under fyra år avverkade bandet inte mindre än sex stycken basister.
The Runaways startade egentligen som en trio med basisten och sångerskan Micki Steel. Hon lämnade bandet när Cherie Currie anställdes som sångerska och Micki blev sedermera basist i The Bangles. Egentligen var det tänkt att Marie Currie skulle ha varit sångerska i bandet men hon ville inte. Så det fick bli tvillingsyster Cherie… hon som (nästan) saknade sångröst. Under slutet av bandets existens övertog Joan Jett sångmikrofonen när Cherie slutade. Det går en del rykten om att Marie faktiskt ersatte Cherie några gånger när drogerna gjorde att hon inte kunde ställa sig på scenen. Myt eller inte? Kolla youtube och hör ”en” sångerska med mycket ojämn sångröst… Nu har det i varje fall blivit film av denna rock´n´rollsaga.

I filmen The Runaways ser vi Kristen Stewart och Dakota Fanning i rollerna som Joan Jett och Cherie Currie. Och… Kristen Stewart är kusligt lik Joan Jett i alla avseenden. Dakota Fanning gör också en klart godkänd Cherie Currie, men… som film över The Runaways finns det en hel del att önska.
Den här filmen ska mer betraktas som en film om rock´n´roll än som en dokumentär. Att filmen haltar betänkligt kan ha att gör med att bara Joan Jett och Cherie Currie gav sitt medgivande till att filmen gjordes. Basisten Vicky Blue, en av alla basister i The Runaways, ville inte ha att göra med filmen och Lita Ford krävde att få strykas ur filmen helt. Det finns en sologitarrist med i filmen men hon namnges aldrig och om de sex basisterna berättas ingenting. Här får man snarare känslan av att det var ett komplett kompband som Cherie Currie lämnade efter två år.
Filmen berättas i stora delar ur Joan Jetts perspektiv och hur hon vill lira tung rockmusik och gitarr och att hon på vägen råkade hamna i ett tjejrockband. Lite märkligt eftersom filmen ska vara baserad på Cherie Curries självbiografi Neo Angel: The Cherie Currie Story.
Enligt alla uppgifter om filmen är det också Stewart och Fanning som sjunger och man har gjort nyinspelningar på Cherie Bomb och de låtar som finns med på filmens soundtrack. Tydligen ska Joan Jett ha hört Stewart sjunga och trodde att det var hon själv som sjöng… jaja… myter bildas i alla möjliga sammanhang.
The Runaways är en film för oss som var med när det här bandet var som störst och när det mest olämpliga att ha på pojkrumsväggen var en affisch på Cherie Currie i svart baddräkt. Jo… alla skivorna med The Runaways finns fortfarande kvar i vinylskivsbackarna… jag lovar.
Vart affischen tog vägen vete sjutton.
ULF HJELTING




torsdag 23 september 2010

Fartfyllt matinéäventyr

Prince of Persia: the sands of time
1 2 3 4 5

Regi: Mike Newell
I rollerna: Jake Gyllenhaal, Gemma Arterton, Ben Kingsley, Alfred
Molina, Steve Toussaint, Toby Kebbell, Richard Coyle.


Det mesta som skrivits om Prince of Persia: the sands of time har handlat om Jake Gyllenhaals otroligt deffade och supertränade kropp där svällande muskler har fått mer utrymme än filmens innehåll. Väldigt lite har alltså handlat om att filmen är ett fartfyllt och klassiskt matinéäventyr med få lugna sekvenser.
Prince of Persia är baserad på det legendariska dataspelet, med samma namn, skapat av Jordan Mechner och som i sin första version släpptes redan 1989. Filmen Prince of Persia: the sands of time är dock mycket löst baserat på detta dataspel, måste jag påpeka, och utgår för hur den föräldralöse Dastan (Jake Gyllenhaal) blir persisk prins och växer upp tillsammans med kungen Sharamans (Ronald Pickup) söner Garsiv (Toby Kebbell) och Tus (Richard Coyle). Kungariket hotas dock av att smeder i staden Alamut tillverkar vapen åt kung Sharamans
fiender. Perserna går till anfall med Dastan i spetsen…
Bakom denna produktion står Disney, men filmen är riktad mot en vuxen
publik som sätter action före innehåll. Och det är action vill jag
lova… jisses vad det går undan bland sanddynor, fagra prinsessor och
mystiska gyllene dolkar. Stundtals går det så fort i blidsekvenserna
att det kan vara knepigt att häng med i alla tankeknäckande vändningar.
Jake Gyllenhaal fungerar dock alldeles utmärkt som äventyrlig persisk
prins och Gemma Arterton som fager prinsessa är just… ja fager.
Dataspelet finns i flera versioner och bli inte förvånad om det
kommer en Prince of Persia 2 inom en snar framtid.
En kul detalj för de som intresserade av främmande språk – Dastan
betyder hjälte på persiska…

ULF HJELTING


tisdag 21 september 2010

Mäktig natur

Örnjägarens Son
1 2 3 4 5

Regi: René Bo Hansen.
I rollerna: Bazarbai Matei, Asilbek Badelkhan, Serikbai Khulan, Matei Mardan.

Gillar man mäktiga rovfåglar och storslagen mongolisk natur är denna film, vid första anblicken, precis det man söker. Lite synd att det handlar om en lågbudgetfilm. Ibland får man känslan av att regissören fått betala för varje inspelad minut och man kastas från scen till scen där regissören har pressat in så många olika typer av scenarier han kunnat under 90 minuter. Örnjägarens Son är lite för rakt på sak, den skulle utan tvekan tjäna på att vara lite lite längre. Filmen visar också på kontrasten mellan obygd och storstad – nomader och stadsbor.
Berättelsen, som för övrigt är väldigt fin, handlar om den växande vänskapen mellan den 12-årige nomadpojken Bazarbai (Bazarbai Matei) och hans skyddsängel örnen och deras sökande efter hans storebror Khan (Asilbek Badelkhan) som lämnat landsbygden för storstaden. Deras färd blir minst sagt brokig och går från landsbygd till storstad, över berg och djupa dalar, via munkar i kloster och elaka cirkusdirektörer.
Skådespeleriet är det egentligen inga fel på, det handlar om amatörskådespelare som inte tycks spela några roller utan snarare är sig själva i filmen.
Filmmusiken, de lite lagom lågmälda pianostyckena, samspelar väldigt bra tillsammans med de mäktiga naturomgivningarna.

NIKLAS BERGLUND


lördag 11 september 2010

Live at Heart

Just nu pågår ett av de största musikevenemangen någonsin i Örebro.
Över 100 band på 13 scener.
Jo... jag var där i går och snurrade runt min egen axel med en kamera.

Om det var bra?
Ujijujijuj! Om inte Anders Damberg får ett kulturpris snart eller nått liknande är det nått som är rejält fel i vår stad! Rejält!

Under gårdagen fanns det en plan över vilka band som skulle ses. En plan som sprack i kvadrat. Gav det spanska bandet Seventy Seven en chans på Cadillac Bar. Och... det här är ett av det bättre banden som bevistat vår stad på mycket mycket länge.
Därför fick F.U.B.A.R på Harrys utgå. Tyvärr.
Sedan hade Frankie King & The Bluespots ställt in på grund av sjukdom. De ersattes av Blues Solution som skötte det riktigt riktigt bra. Bra mixat dessutom.
I kväll lördag fortsätter Live at Heart med ännu fler band...

Kommer en längre redogörelse här.
Till dess. Njut av Seventy Seven här nedan.